Till vardags arbetar Ove Larsson som bibliotekarie på Söderhamn stadsbibliotek. På fritiden åker han runt för att besöka olika smultronställen i regionen. Till favoriterna hör orörda gammelskogar. Ove delar här med sig av tre tips på utflyktsmål. Fler finns på hans hemsida, naturigavleborg.se.
Norrbränningens naturreservat – östra delen
Söderhamns kommuns senaste naturreservat bildades 2018 och är 336 hektar stort. Den östra delen är mycket blockig och svårframkomlig och består till stor del av gammal tallskog med mycket tallved och lågor. Över 30 rödlistade insektsarter har hittats här.
Färden hit går via Ljusne och skogsbilvägen, som går söderut förbi Storberget och Stora Mosisjön. Strax söder om sjön svänger man västerut och bilen kan ställas på vändplanen norr om Lilla Mosisjön. Därifrån utgår Lostigen, som leder in i naturreservatet. Tyvärr är stigen i dåligt skick och helt utplånad den första biten fram till reservatsgränsen. Man får gå lite på chans över ett hygge till att börja med, men reservatsgränsen är tydligt markerad när man väl kommer fram. Sedan följer man den markerade gränsen västerut en bit och efter ett tag börjar de säregna Mosistenarna skymta mellan trädstammarna.
Från Mosistenarna blir Lostigen tydligare och det blir lättare att följa markeringarna. Stigen blir bättre ju närmare Uvberg man kommer.
Sista biten ändras terrängen och det blir hällmark och berget går i dagen. Här finns också ett klapperstensfält, som någon fantasifullt har döpt till Hin Håles potatisland.
Uppe på Uvberg väntar ett efterlängtat fikabord och något som kallas Uvenbergs kyrka. Utflykten kan rekommenderas även om vandringen är lite besvärlig precis i början.
Stora Öråsen
Vissa källor uppger att Stora Öråsen är Hudiksvalls kommuns högsta berg med sina 458 meter över havet. Det får mig att fundera över skillnaden mellan det högsta berget och den högsta punkten. Den högst belägna punkten i en kommun skulle ju faktiskt inte ens behöva vara ett berg. Den högst belägna punkten i Hudiksvalls kommun är inte Stora Öråsen utan Granås, precis på gränsen mot Älvåsenmassivet i Hassela, Nordanstigs kommun. Det ligger 493 meter över havet. Gemensamt för dessa båda platser är att de har renoverade brandtorn, som båda är byggda 1939.
Hit tar man från Söderhamn E4:an norrut, svänger av mot Nianfors och fortsätter drygt två mil västerut efter Nianforsvägen. Strax efter byn Karlsnäs svänger man norrut och åker förbi både Lillvallen och Örvallen. Strax efter Örvallen är det sedan skyltat till reservatet. Det är lätt gjort att svänga norrut alldeles för tidigt efter Nianforsvägen och istället komma in på Blacksåsvägen. Gör inte det!
Eftersom skogsbilvägen till reservatet tar största smällen beträffande klättringen så återstår behagliga en kilometer till toppen. Det blir sammanlagt en lättsam slinga på två kilometer. Vandringen efter den gulmarkerade stigen börjar i naturreservatet, men toppen där brandtornet står ligger oförklarligt nog utanför reservatet.
Plötsligt kommer man fram till en ny reservatsskylt och sista biten fram till tornet går genom oskyddad natur trots att skogen här ser lika skyddsvärd ut. Det skulle dessutom kännas märkligt om man avverkade skogen mellan reservatsgränsen och brandtornet. Då skulle helhetsbilden av platsen förstöras.
Vi skriver i raststugans gästbok och läser på den gamla skylten på stugans vägg. Där står det att det 17 meter höga tornet byggdes 1939 på initiativ av ett antal försäkringsbolag, bland annat Skandia.
Tornet måste besegras trots ett lättare anlag för svindel. Här gäller det att gå försiktigt, verkligen känna sig för med fötterna och att hålla hårt om räcket med bägge händerna så att knogarna vitnar.
Väl uppe får man lön för mödan både vad det gällde utsikten och att det blivit dags för brandtornsfika. Det påstås att man vid klart väder kan se ungefär halva Hälsingland härifrån. Den kan nästan stämma… men bara nästan.
På vägen tillbaka kan man följa Sjuvallsleden mot Julingvallen och därefter skogsbilvägen tillbaka till bilen.
Lennart Plahns värld
Vid Sågtjärnen, som ligger mellan sjöarna Järvsjön och Norrbränningen, finns en sagovärld och förtrollad plats uppbyggd av Ljusnebon och levnadskonstnären Lennart Plahn (1924-2009). Ryktet sa att det skulle vara svårt att hitta början på stigen, men efter att ha svept lite med blicken så syns den tydligt från skogsbilvägen. Där finns också en liten parkeringsficka för bilen.
Efter cirka 300 meters promenad börjar man känna sig iakttagen och plötsligt dyker den fantasifulla portalen till Lennart Plahns värld upp.
Även närmast kring och på stugan flödar skaparlusten. Konsten finns på väggar, tak, dörrar och på ytorna strax utanför.
Eftersom ingen tar hand om detta sagoland längre tar naturen sakta men säkert tillbaka landet. De små husen i dammen är ändå fantastiska i sitt smått förfallna skick.
Ibland känns det som man kommit till Hans och Gretas värld, men häxan här ser ut att vara snäll.
Området är inte klassat som nyckelbiotop, men här finns gott om grov björk och asp och kanske finns en del fynd att göra i händelse av en inventering…
En speciell upplevelse som varmt kan rekommenderas. Det är en lättsam promenad, som de flesta mäktar med. Ett fascinerande livsverk med lite sorgliga med kreativa inslag. #
Lennart Plahn
I hälsingeskogen tillbringade Lennart Plahn nästan all sin fritid. Redan vid 15 års ålder (1939) hittade Lennart en stuga som han senare, och med skogsbolagets goda vilja, fick använda som sin egen livet ut. Tillsammans med djur, fiskar och fåglar skapade han en sagovärld, som varje författare borde avundas. Abborrar i tjärnen åt ur hans hand. Grävlingen Buster följde Lennart likt en hund och han ”matade in” tranorna med potatis. Med cykel, båt och till fots tog han sig den långa vägen från bostaden i Ljusne till stugan. All materiel bar och släpade han på detta sätt. Lennart har själv berättat hur han bar 300 tegelstenar till stugan, genom att ta tio stycken åt gången i ryggsäcken. Med stor fantasi och skicklighet formade han ”gubbar” och allehanda föremål av rötter, grenar, stubbar och stenar. Han levde i samklang med naturen och befolkade sin värld med dessa figurer.
Text & foto: Ove Larsson
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Södra 2022-09
