Om någons jobb faktiskt är ”varierande” så måste det vara Josefin Jonssons yrke. Hon är teckenspråkstolk, och får verkligen vara med om allt möjligt i jobbet.

Teckenspråk har funnits med i Josefins liv sedan uppväxten. Det fanns lite här och där. Därav blev valet enkelt när hon på gymnasiet skulle välja sitt individuella ämne. Det blev teckenspråk.
– När jag hade läst den första terminen fick vi göra ett studiebesök på Strömbäcks folkhögskola i Umeå för att titta på tolkutbildningen. Då tänkte jag att det här ska jag bli när jag blir stor, säger Josefin.
Sagt och gjort, efter gymnasiet sökte hon och kom in på utbildningen, och hon jobbar idag som tolk med trippelkompetens (teckenspråks-, dövblind- och skrivtolk) i egna företaget JJ TSP tolk, där hon dels tolkar själv, men också har frilansare knutna till sig som hon lägger ut uppdrag på.
– Min man har precis blivit anställd i företaget och jobbar med administration, och jag ska till att anställa min första tolk nu, berättar Josefin.

Företaget växer och hon har uppdrag från en massa olika håll. Bland annat genom Region Gävleborg, Arbetsförmedlingen Norrland och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och uppdragen varierar otroligt mycket. Ena stunden tolkar hon regionfullmäktiges sammanträde, den andra tolkar hon under ett tandläkarbesök.
– Jag är så glad att jag kombinerar tre olika typer av tolkning, för det ger lite olika uppdrag och olika typer av tolkanvändare. Jag får vara med på fantastiskt mycket roligt, säger Josefin och tillägger:
– Det är keramikkurser, hästhoppning, dop. Man blir väldigt bra på frågesport!

På många sätt känns det självklart vad en tolk gör – den tolkar. Men mer specifikt så är en tolk en förmedlare, både för att språköverbrygga, men också för att kulturöverbrygga.
– Som tolk är jag inte allierad med något, utan finns där för att två personer ska kunna prata med varandra. Jag återger det som personerna säger.
Även om någon exempelvis svär mycket?
– Ja, absolut! Och där kan man se ett problem ibland när anhöriga tolkar, att ”nej, men det där kan du inte säga, det där är pinsamt” och så vidare. Eller att den anhörige kanske tycker att någonting specifikt inte är så viktigt att förmedla vidare. Där har vi etiska regler som styr, vi tolkar allt som kommuniceras, berättar Josefin.

Det är inte alltid ett helt enkelt jobb. Ibland måste man till exempel förmedla sådant som man själv inte kan ställa sig bakom – och det kan stundtals vara dränerande.
– Till exempel när det kommer till regionfullmäktige. Politikerna kan ibland ha en tendens att bli oense och tjafsiga och allt det passerar genom oss tolkar.
Men allt som oftast är det enbart roligt.
Vad är den vanligaste frågan du får som teckenspråkstolk?
– Folk frågar ofta om teckenspråk är universellt. Men det är det så klart inte. När ska alla som använder teckenspråk haft möjlighet till ett stormöte världen över för att komma överens om ett gemensamt språk? Speciellt med tanke på att det finns en väldigt mörk sida av historien där döva förvägrats att teckna. Det finns dessutom fortfarande döva utan språk, berättar Josefin.

I sådana situationer får tolken gå över på mer ”kroppsspråk”. Sen är teckenspråk till mångt och mycket kroppsspråk ändå, men inte helt och hållet så klart. Många tecken är väldigt universella, som tecknet för att köra bil. Teckenspråk handlar också väldigt mycket om mimik. Om någonting är tråkigt, eller jättetråkigt så är det fortfarande samma tecken, men det förstärks genom sådant som ansiktsuttryck, hastigheten i rörelser och så vidare. Mycket handlar om kontext – som vilket språk som helst.
– Gud jag måste bara backa lite och berätta en sak man har fått höra under tiden man studerade till teckenspråkstolk! ”När blir ni döva då?”. Som att vi gemensamt vid examen tar två pennor och trycker in i öronen!

Det finns exakt hur mycket som helst att skriva om teckenspråk. Nu har vi mest pratat om teckenspråk för svenska seende personer, men det finns också taktilt teckenspråk för dövblinda, där tolken tecknar genom att låta tolkanvändarens händer följa med i rörelserna.
Avslutningsvis berättar Josefin att många kan vara rädda för att kommunicera med en person som använder teckenspråk.
– Jag tror att man är rädd för att man ska råka säga någonting fult bara genom att röra på händerna. Men det kommer man inte att göra. Man får använda kroppsspråk och göra sitt bästa. Är personen seende kan man också skriva till varandra med telefonen till exempel, säger Josefin. #

Josefin Jonsson
Ålder: 35 år.
Bor: Lönnånger i Harmånger.
Familj: Man, tre barn, två katter och några höns.
Gör: Teckenspråkstolk i egna företaget JJ TSP tolk.

Text & Foto: Eje Åhs
Källa: ­teckensprakslexikon.su.se
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2023-11

Låt Svart Pist producera din hemsida
Läs Magasin Järvsö