I serien Hälsingemusiker vill vi lyfta fram våra kära artister från landskapet. Gå ner på djupet, lära känna dem på riktigt. För vad vore Hälsingland utan musik?
Stefan tycker mycket om att ”hänga” i Hälsingland, och borde verkligen få kallas heders-hälsing vid det här laget.
Delsbostämman var det som lockade Stefan Sundström till Delsbo när han var 16 år. Kebnekajse skulle spela på stämman, och det var ett naivt gäng från Farsta som pallade sig upp till Hälsingland.
– Sen blev vi tipsade om Ljusbacken, och kom dit med några kassar öl. Vi blev inte så populära där, så vi fick gå därifrån. Det var mest yoga och sådant där på den tiden, säger han och skrattar åt minnet.
Senare har det varit det Stefan dubbar ”Sveriges bästa band” som drog honom till trakterna runt Delsbo. Västerbrokören med Gunnar ”GA” Andersson i spetsen.
– Jag har hängt mycket hemma hos GA, Dan Viktor och Klint-Olle.
Samma gäng som tidigare besökte Delsbostämman ihop började så småningom också spela musik ihop. Det här var någon gång i mitten av 70-talet, och det var då Stefan plockade upp guran.
– Men jag har nog inte utvecklats på gitarr sedan jag var 18 år. Det var de där ackorden jag lärde mig, sen blev det inget mer. Jag är rätt simpel.
Men han skrev texterna.
– Jag skrev mycket när jag var i tonåren, dikter och så där, säger han.
Och det har han fortsatt med. Det har blivit mer och mer politiskt med åren, även om han själv tycker att det ligger mycket i betraktarens ögon – eller öron.
– Ska man skriva en låt nu för tiden så tycker jag att det ska finnas en större mening i det än det privata, berättar han och tillägger:
– Jag skriver inga tralla-la-låtar längre, det är inte så kul.
Han har levt på sin musik sedan 1990, men Stefan skulle kanske egentligen inte beskriva sig själv som musiker.
– Jag är ingen musikant som spelar hela tiden. Jag är inte Klint-Olle. Jag tycker att det är jävligt tråkigt att repa också, stå och nöta är inte riktigt min grej. Sen är det lite så med att jobba med sin hobby också. Efter ett tag blir det rätt prostituerat, man tappar feelingen, säger han och fortsätter:
– Musik är inte så viktigt för mig. Det lyxiga nu för tiden är tystnad. Musik är gratis nu för tiden, tystnad har blivit dyrt. Folk åker till Yasuragi, men till och med där är det väl nån yogamusik. Där jag bor hör jag bilar hela tiden, så jag får gå ut i skogen på morgnarna för att bara höra fåglarna och inget annat.
När vi träffade Stefan Sundström var han i Bollnäs och spelade låtar från sin senaste skiva där han tolkar Evert Taube. Någon som Stefan länge gillat.
– De senaste åren har jag engagerat mig mer, gjort aktioner med Greenpeace och engagerat mig i Naturskyddsföreningen, och i och med det har jag tänkt på de här låtarna. Änglamark… Den är som en psalm, som en begravningslåt över naturen, säger Stefan och fortsätter:
– Det han besjöng är jävligt hotat. Naturen som vi känner den idag är hotad, och vi människor är en del av naturen.
Hand i hand med att vara mån om naturen går också Stefans intresse för odling, som han hållit på med sedan 80-talet, i det han kallar en ”mini-gröna våg”. Han flyttade med familjen till ett hus på landet utanför Stockholm, och där odlar han än i dag på ungefär 800 kvadratmeter.
– Jag har potatis kvar, lite rödbetor. Jag är inte självförsörjande, men jag odlar en hel del. Tobak är jag självförsörjande på. Är man nikotinist som jag så tjänar man verkligen på att odla sitt eget snus, och så slipper man göda tobaksindustrin. Det är inte världens skönaste lirare som står bakom den…
Han har läst många böcker om odling genom åren, och provat sig fram. Han har dessutom skrivit flera böcker på ämnet, i en färg-serie. Stefans lilla gröna, Stefans stora blå, Stefans lilla svarta och senast Stefans stora feta röda.
Reportern bakom denna text hade turen att gå en bokashi-kurs med Stefan när han besökte Delsbo och Stöne Svängrum i höstas. Det är det som Stefans lilla svarta handlar om. Jord. Han hade läst en artikel om det på engelska, innan det riktigt kommit till Sverige, och satte så klart igång direkt.
– Den stora fördelen med det är att man slipper förgasningen av kolet i det man komposterar, så som det blir i en vanlig kompost. Gör man bokashi så stannar det kvar i jorden, säger han och fortsätter:
– Och matjord man köper är fan inge bra. Det är baserat på torv som grävs upp ur våtmarker och förgasas. Det är jävligt dåligt och det har jag kommit runt.
Då denna tidnings tema är just skog och trädgård, så avslutar vi med Stefans bästa tips till den som vill komma igång med bokashi hemma:
– Skaffa två hinkar och gör en massa hål i den ena, som du sen ställer i den andra. Det är för att vätskan ska kunna rinna ur. Fyll på med matrester och bokashibakterier, som du tyvärr måste köpa. Packa ihop det jävligt hårt och låt det stå i två veckor innan du gräver ner det i jorden. Två veckor senare har du färdig matjord. Tomater trivs väldigt bra i bokashijord, tobak också… #
Stefan Sundström
- Ålder: 62 år.
- Bor: Mälarön.
- Familj: Barn, barnbarn och fru
- Gör: Musiker.
- Aktuellt med: ”Aktuell, nej! Hahaha!”.
Sex snabba
Om du skulle ha valt ett annat instrument, vilket skulle det vara?
– Piano, för man kan göra så mycket på ett piano. Man kan spela all musik på piano.
Om du skulle gå på middag med en annan artist, död eller levande, vem skulle det vara?
– Annika Norlin. Jag gillar henne så mycket, bra och ärlig och jag tror att vi har samma inställning till det här med att lira.
Favorilåt?
– ”Happens to the heart” med Leonard Cohen.
Drömscen?
– Ultrahuset i Handen, men det har brunnit ner så det går inte.
Om du inte skulle vara musiker, vad skulle du vara då?
– Då skulle jag nog vara trädgårdsmästare.
Vad börjar du med, text eller tonsättning?
– Bästa gångerna är när båda kommer samtidigt. När det har kommit flygande till en genom rymden.
Har du något partytrick eller dold talang?
– Jag kan bjuda på surmört. Det är ett bra partytrick och en hemlig talang, att jag kan fermentera fisk. Det lärde jag mig i Hälsingland, det fanns gubbar där som gjorde surmört.
Text: M Åhs
Foto: Alicia Mårtensson
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Södra 2023-04
