I december fick tidningen Allt om Jakt & Vapen följa med på rådjursjakt med duktiga drevrar i Hälsingland. En jaktdag med fina drev, härliga jägare och god mat.
Jag fick ett sms som vägbeskrivning inför vår samling till dagens jakt. Det brukar oftast gå till så när vi åker ut på våra reportage. Det behövs heller inte mer, för som så många gånger förut slås jag av hur mycket jakten förenar oss jägare.
Jag kliver ut på parkeringen och vi morsar glatt på varandra i det svaga morgonljuset. Vi är fem jägare och två hundar till antalet. Två fina drevertikar vid namn Sejch Långskogens Kendra från egen uppfödning och J Seuch Trolltivedens Kiara som är dotter till Kendra. Erik Jonsson och Marika Gunnilstam har också med sig sin lilla dotter Agnes på 14 månader, och det märks på gänget att det inte är något att höja på ögonbrynen för utan att det är en vanlig syn.
– Ja, hon är van. Eller hon har väl kanske inget val, skrattar Marika när hon sätter Agnes till rätta i bilbarnstolen.
Erik berättar lite om planen inför första såten.
– Rådjur är ju överst på listan, men det kan också komma räv, säger Erik.
– Det kan komma kron också, bryter Göran ”Gök” Mårtensson in.
Det märks direkt att det är Gök som är spelevinken i gänget, och det skrattas friskt åt hans skämt medan vi packar in våra jaktprylar i bilarna för att ta oss ut på pass.
Erik Blom visar mig ut på mitt pass. Han är lång, mycket längre än mig, och han har ett steg som gör att det krävs fyra av mina normalsteg för att ligga i rygg på honom när han tagit ett. Men det är inget jag vill avslöja utan jag täpper igen luckan bakom honom. Vi går uppför en liten skogsbacke och jag ser mitt pass, en träbänk strax intill en tall. Jag tittar mig runt och ser att det finns en hel del bra skjutgator och att det borde vara ett bra pass. Erik stannar till och vänder sig emot mig och pekar in mot träbänken.
– Det här är ett bra pass. De brukar alltid springa förbi här så var med. Jag går upp en bit här i backen och tar ett pass där.
Vi viskar ett tyst ”skitjakt” till varandra innan han fortsätter skogsbacken uppåt. Jag ställer av min ryggsäck och tar fram skjutkäppen. Jag ställer in den och tittar i siktet för att bedöma avstånd och skjutriktningar. Det känns som ett bra pass. Jag laddar bössan samtidigt om jag hör på radion att Erik har släppt Kendra, och då är vi igång. Det är alltid lika spännande oavsett jaktform och jaktdag. Just den här stunden, precis då man strukit kopplet av hunden och det börjar. En helt oskriven jaktdag ta form.
Jag står och ser ut vid mitt pass när Erik plötsligt ropar på radion att det är upptag. Jag tittar ner i min Ultracom och ser att jag står väldigt bra till. Jag gör mig redo och lägger bössan i klykan på skjutkäppen. Jag kan se på pejlen att drevet går nära Erik Blom. Jag hör hur skallet ekar i skogen. Det är ljuv musik. Drevet snurrar runt bergskullen som jag står på men det vill inte riktigt komma inom skotthåll. Gök ropar på radion att han nyligen såg drevdjuret, men att det var på för långt avstånd. Kendra jobbar bra. Lite för bra för det går ner mot ett område som är fridlyst. Skallen tystnar och jag kan se att drevet är rätt långt ifrån där jag står.
Erik ropar ut på radion att Kendra har gått över det fridlysta området, vidare ut mot en hårt trafikerad väg.
– Jag försöker möta upp Kendra nu och koppla henne så passar vi på att ta lunch innan nästa såt, ropar Erik på radion.
Vi samlas nere på en liten snötäckt äng för lite lunch. Erik Blom backar upp sin bil mot vår tilltänkta lägerplats och jag funderar lite om han är så lat så han inte orkar gå ända fram. Men strax förstår jag varför. På flaket trollar han fram en mobil muurika och vips bytte han roll från rådjursjägare till viltkock. Han serverar rökt rådjurs- och älgskött med kulpotatis och en sås som är rent av gudomlig. Det mesta smakar ju bra i skogen men det här var nog för mig, en av topp tre bästa smakupplevelserna i skogen hittills!
Vi sitter runt brasan och låter oss njuta av den goda maten samtidigt som jag får en pratstund med dem alla. Det visar sig att det är ett gäng som jagar mycket tillsammans och har gjort så en längre tid.
– Det var väl egentligen Gök och min pappa som började jaga tillsammans. Dessvärre så gick pappa bort 2016 och då fick vi liksom adoptera Gök, skrattar Marika.
Vi tar nya tag och Erik berättar att vi ska bege oss ut på en annan mark där det brukar vara gott om rådjur. Jag packar ihop och åker efter Gök som i den här såten fått äran att visa mig på pass. Jag får ett pass efter en väg och Gök pekar ner mot det håll där Erik kommer börja gå med den äldre tiken Kiara. Jag tittar på klockan och inser att skjutljuset inte kommer att vara med oss särskilt länge till. Kiara får dock upp och börjar driva fint. Jag kan se att drevet går upp där Erik Blom står och jag inväntar bara en smäll när det plötsligt vänder ner igen. Det går dessvärre åter igen ur marken in på det fridlysta området och vi tar beslutet att bryta jakten, och eftersom skjutljuset strax är helt borta väljer vi att ta upp jakten igen en annan dag.
Några dagar senare får jag ett sms av Erik som undrar om jag är redo för jakt dagen därpå. Självklart är jag det. Han vet bara inte hur redo. Jag är alltid redo när det gäller jakt.
Den här gången ska vi jaga på en annan mark och Erik och Marika kommer gå med både Kendra och Kiara. Återigen möts vi på en parkeringsficka i skogen. Den här samlingen känns ännu mer hemtam än förra gången eftersom vi redan gjort bort de där artighetsfraserna.
Gök kliver fram och gör en ”coronahälsning” samtidigt som han vräker sig över förra helgens jakt.
– Men du skulle ha varit med i lördags. Jädrar vilken jakt och vad med djur det var på benen!
– Men lägg av, svara jag. Du behöver väl inte börja jaktdagen med att berätta hur mycket djur det var då. Det är ju nu vi ska ha dem på benen, säger jag och låtsas vara lite sur på honom.
Vi tittar på kartan och Erik berättar om dagens plan. I första såten har jag lång sikt och Erik föreslår att jag ska ta kulbössan. Det är en sådan här gång man önskar att man hade en drilling i skåpet. Jag tror att jag ska lägga in om en sådan till min födelsedag i höst…
Jag stod inte länge alls på mitt pass förrän Marika ropar på radion att Kendra har fått upp en räv. Jag hör drevet ett par gånger där jag står men inser också att jag inte kan skjuta åt det hållet eftersom jag inte har något bra kulfång i den riktningen. Skulle det komma hit kommer jag vara tvungen att hålla in tills det förhoppningsvis kommer i ett bra läge. Det regnar på tvären och jag tänker att det är ju tur att jag inte är gjord av socker. Räven visar sig för flera av passkyttarna men det går alldeles för fort för att få till ett bra avslut och när den springer ut på farlig is kopplar Erik upp Kendra för att släppa på nytt i en annan såt.
Regnet har slutat strila och vädret är ganska bra helt plötsligt. Men eftersom jag är en fryslort av naturen så är jag glad över de plusgrader som visar sig i bilens display när jag hoppar in för att köra till den andra sidan av marken.
Väl på pass känner jag mig hoppfull. Så känner jag varje gång jag kommer ut på ett nytt pass. Erik hinner knappt släppa Kiara förrän hon kommer på slag och börjar väcka. Jag väntar spänt på att få en rapport på radion vad det rör sig om för djur.
– Jaha, jag tror nog att det är en hare som hon nystar med nu för jag kan se fullt med harspår här, ropar Erik på radion.
Kiara får hålla på en stund till innan Erik beslutar sig för att koppla henne.
Vi byter såt en tredje gång för dagen och jag får nu stå intill en liten åker med en skogsdunge i ryggen. Jag hinner knappt ställa mig på pass förrän jag ser Kiara komma förbi och försvinna in i skogsdungen framför mig. Strax därefter hör jag hur hennes skall börja eka så där vackert. Jag står beredd om drevdjuret skulle komma ut ur skogsdungen men hör att hon driver framåt åt höger från mitt håll ut emot vägen där Gök står. Jag hinner inte ens ropa ut på radion förrän jag hör en smäll.
– Ja, men då så. Jag fick skjuta mig ett rådjur idag och jag tror att jag fick det på film, ropar Gök glatt på radion.
Vi samlas i skogsbrynet där rådjuret ligger och där Kiara malligt ruggar sitt vilt. Gök berättar om skjutsekvensen så som man alltid gör vid en lyckad jakt. Jag märker att de är ett väl sammansvetsat litet jaktgäng det här, och jag är glad för att jag fick äran att få vara en del av deras gemenskap en stund. Jag tackar för mig och vi bestämmer att vi ska hitta fler tillfällen att jaga tillsammans. #
Text: Katharina Olsson
Foto: Johan Olsson
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2021-09
