På hälsingegården Per-Anders i Långhed bedrivs ett unikt kulturjordbruk där ömsesidig respekt mellan människa, djur och natur är ett av ledorden. Med gårdens verksamhet vill ägaren Nina Östman visa på ett alternativt och hållbart sätt att leva.
I byn Långhed utanför Alfta ligger flera hälsingegårdar, varav två är världsarvsklassade enligt Unesco. Per-Anders med sin intilliggande lammkatedral är ingen världsarvsgård, men väl k-märkt. I sammanhanget särskiljer det sig även på andra sätt.
– Det som gör oss unika är att vi är den enda hälsingegården som faktiskt har djur på gammalt vis, med en helhetssyn på hur man kan leva ett hållbart liv för en hållbar framtid, säger Nina Östman, som driver gården.
Utöver jordbruk och grönsaksodlingar av vilka kan nämnas gamla fröer och potatissorter från 1700-talet, bevarar man också utrotningshotade lantrasdjur i form av bland annat helsingefår, fjällnära kor och linderödssvin.
– Enligt Jordbruksverkets internationella avtal ska vi bevara de här utrotningshotade i genbank till framtiden. Tyvärr görs det inte i någon större omfattning, utan det är de ideella småbrukarna som på något sätt håller det här levande, säger hon.
Frågan är viktig för Nina Östman, som är djupt kritisk till den storskaliga, globala livsmedelsindustrin där balansen mellan människa, djur och natur har rubbats. Det är i ett sådant sammanhang lantraser med en lägre produktionsförmåga på sikt försvinner eftersom de inte anses tillräckligt lönsamma.
– Människan kan inte bara nyttja djuren och naturen på det sätt som görs idag. Det måste finnas ett samarbete; ett kretslopp och ett utbyte: ”om jag utfodrar dig, så utfodrar du mig”. Jag ger mina matrester till grisen och får fläskkött av honom, jag ger mina matrester till hönsen och får ägg tillbaka. Det är så det har gått till och så jag tycker att det ska gå till, säger Nina Östman.
Hon brinner för att utveckla småskaliga jordbruk och inspirera andra till att våga leva och bo på samma sätt. En inte oansenlig del av verksamheten består därför av att sprida information om hur hälsingegårdarna har fungerat historiskt – och har potential i en framtid. På hälsingegården hålls visningar för organisationer, företag och skolor och man har även ett urval av kurser inom bland annat byggnadsvård, hantverk och djurskötsel.
– Att ha en liten gård med egna djur är ett underbart sätt att faktiskt ta ansvar för en hållbar framtid, säger Nina Östman.
Hon märker att intresset för självhushållning är stort bland unga idag, där klimat, miljö och medvetna val är viktiga frågor. Samtidigt vill hon understryka att det är ett hårt jobb att driva en gård, med tidiga mornar och mycket obetalt arbete. Samtidigt tror hon att vi går mot en tid där människor i högre grad kommer vilja gå ihop och jobba tillsammans, drivna av samma målinriktning och värderingar, likt 70-talets kollektivrörelser.
– Det är fler och fler som vill flytta till Hälsingland och landet. Det är nog en viss risk för romantisering där, men samtidigt är det våra drömmar och visioner som driver oss framåt. De enda som kan ändra på världens sätt att fungera med djur och livsmedel är vi människor, och det gör vi konsumenter och producenter genom våra val och sätt att leva, säger Nina Östman. #
Nina Östman
Ålder: Evigt ung.
Bor: Långhed och Sollentuna.
Gör: Författare, fotograf, filmare och agrahistoriker. Ligger bakom ett flertal böcker och dokumentärfilmer, bland annat SVT-dokumentären ”Hälsingegårdarna – kampen om världsarvet” och den uppmärksammade boken ”Husbibeln” tillsammans med Maj-Britt Andersson.
Text: Lovisa Spaude foto: Privat
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2021-03
