Advent kommer av det latinska ordet adventus, som betyder ankomst. I det gamla bondesamhället var advent, även kallat ”julfasta” och ”lissjul”, en tid för lugn och samling inför julhelgen. Att föra oväsen var strängeligen förbjudet. Då kunde man väcka björnen ur idet sades det i Los och Hamra. Under advent ansågs det också farligt att ta ut lysning. Risken var att brudparet då fick vänta alldeles för länge, kanske för alltid, på arvingar. 

Lucianatten anses inom folktron vara årets längsta, vilket den också under medeltiden var, det vill säga innan kalenderreformen 1653. Precis som på julnatten brukar djuren tala med varandra och det är farligt att lyssna på deras tal. Under natten biter korna tre gånger i krubban, av sorg och långleda, eftersom mörkret aldrig vill ta slut. 

I det gamla bondesamhället var det viktigt att stiga upp tidigt i ottan. Annars riskerade man att få besök av ”lussegubben” eller ”lussekärringen” som öste löss på gården. Sedan var det dags för sju frukostar före dager. Även djuren skulle ha något extra gott att äta. Skälen var troligtvis en kvardröjande tradition från den katolska tiden. För sedan väntade julfasta och det gällde att sätta i sig så mycket man kunde innan dess. Det skulle ses som en försäkran om att under det kommande året skulle mat alltid finns på bordet. 

Nutidens lucia med ljus i hår omnämns i skrift första gången 1764. Det är en skånsk präst på Horns boställe i Västergötland som blir väckt av en vitklädd kvinna med änglavingar. Nästa gång lucia återkommer i text är några årtionden senare och då har hon tappat vingarna men bär en gloria av ljus på huvudet. 

Den 21 december infaller tomasdagen. Genom Kalender­reformen 1753 kom vintersolståndet att ligga på tomasdagen istället för på luciadagen. Många föreställningar är därför gemensamma kring de båda nätterna. Tomasnatten var precis som lucianatten mycket farlig. Allt störande och buller måste undvikas. Om en mjölnare var så dum att denne körde igång kvarnen under natten var risken stor att han fick besök av självaste strömkarlen eller kvarngubben som stoppade kvarnen från att mala.   

I folktron är julnatten den tidpunkt på året när allt oknytt och övernaturliga varelser är i rörelse. Djuren talar med varandra och väsen vakar i alla hörn. Då gäller det att vara på sin vakt och skydda sig så gott det går. Ett exempel på skydd mot dessa krafter är att kritmåla kors på dörrar och portar. Bland skogsfinnarna, som är en stor del av Hälsinglands historia, var det förr vanligt att man i väggar och dörrar ristade in en femhörning, ett pentagram, för att hålla de onda makterna borta. Viktigt var dock att själva inristningen skulle ske i ett enda drag. 

Idag får många hälsingar under julafton besök av skrockande högrest man som kallas för jultomten vars huvud­uppgift är att dela ut paket. Han uppfattas för det mesta som snäll och artig. Annat var det för drygt hundra år sedan då den groteska och bitvis skrämmande julbocken stod för paketutdelandet. Bockens samband med julfirande är inte helt klarlagd, men sannolikt hör seden ihop med att Djävulen spelades av en man utklädd till bock i de gamla stjärnspelen, som hade rötter i katolsk tid. 

Innan Sankt Nicolaus intåg i det svenska julfirandet var den enda tomte man kunde stöta på inne på gården hus­tomten. Hustomten är en snarstucken och argsint liten man vars uppgift är att hålla koll på gårdens folk. För att belöna honom är det viktigt att varje jul sätta ut en skål med gröt eller pannkakor. Om husfolket missar detta riskerar man att tomten blir förnärmad, flyttar och därmed drar med sig all lycka bort från gården. Än idag finns det människor som säger sig ha detta gårdsrå hos sig. I Näsviken finns det en gård där flera personer i modern tid stött på denne lille grå. Senast han visade sig var för husets förra ägarinna då hon under dagen varit irriterad och arg. Det gillades inte av tomten. Då drog han henne i byxbenet och bad henne att lugna ner sig. 

I Voxnabruk var bönderna förr mycket noga med att inga redskap fick ligga ute på julafton. Allt skulle placeras under tak. Om man råkat glömma så den allra minsta grepen ute på åkern betydde det att skörden skulle bli sent bärgad och det ville ingen bonde vara med om. 

På de flesta platser i Hälsingland var julbadet mycket viktigt. Själva badvattnet fick i vissa trakter sedan inte slås ut utan skulle ges till korna för att de skulle bli ståndkraftiga mot sjukdomar. I Ovanåker lade man också ett mynt i badbaljan för att blidka älvorna så att de inte trollade skabb på gården. 

Under julnatten var det viktigt att lämna maten framme så att döda släktingar kunde ta del av de läckerheter som serverades. Ibland hände det att något bergrå eller troll letade sig in på gården och även de behövde få ta för sig av maten. Risken var annars stor att de skulle ställa till med förtret under det kommande året. 

” I ett avlägset skogstorp i Forsa socken bodde en ensam gammal gumma. En juldagsmorgon, när hon skulle gå till julottan, begav hon sig iväg alldeles för tidigt. 

När hon kom ut på den stora vägen förstod hon att hon måste vara tidigt ute, ty inget folk syntes till. Men när hon kom fram till Forsa kyrka var den rikt upplyst som vanligt. 

Skamsen av att vara sen öppnade hon försiktigt dörren och smög in till sin kyrkbänk. Gudstjänsten var i full gång och i kyrkan knappt en ledig sittplats fanns. Men så plötsligt märkte gumman att allt inte var som vanligt. För omkring henne satt människor som varit döda i flera år. Till sin förfäran förstod hon att det hon nu bevittnade var de dödas julotta. 

Hon steg upp och rusade ut genom kyrkporten men den slog igen bakom henne så att kjolfållen fastnade. Där stod hon när julottebesökarna kom på morgonen. Gumman blev sig inte lik efter den natten. Än idag går det talet i Forsa att det går illa för den som far allt för tidigt till julottan”.

I Idenor strax utanför Hudiksvall berättas följande spöksägen. 

Det berättas att två pojkar en julmorgon begav sig till Idenors kyrka för att ringa. De var tidigt ute för gudstjänsten började klockan fem på morgonen. 

När de närmade sig kyrkan såg de båda pojkarna att kyrkan var upplyst. Ljus brann i alla fönster. De anade att de hade försummat sig och började öka takten för att så snabbt som möjligt komma fram. I fönstren lyste det alltjämt. De satte nyckeln i låset och öppnade kyrkporten. Men istället för att mötas av människors nyfikna blickar var hela kyrkan nedsläkt. Inte en människa syntes till. De kom då att tänka på vad de gamla talat om. De döda brukar hålla gudstjänst på julaftonsmorgonen. De förstod då att de varit de döda som hållit otta men att de inte kunnat stanna kvar så snart en levande människa placerat nyckeln i kyrklåset. Det var endast saliga människor som höll otta”. 

Julottan har länge varit ett viktigt inslag i julfirandet. På den tiden alla måsta gå i kyrkan var det viktigt att komma i tid och inte försova sig. Man skämde inte bara ut sig utan blev också sömnig resten av året. På hemvägen brukade alla som hade häst och släde åka ikapp. Den som vann skulle som belöning bli den som först blev klar med höstskörden eller sädesbärgningen i byn. Då många julottefirare var upprymda av rusdrycker brukade man gärna narras med varandra. Som exempel fälla träd över vägen så att ingen kunde köra om eller blanda ihop grannarnas skaklar.

Nyårsafton anses i folktron vara en lämplig tid för att utöva spådomskonst. I Hälsingland så som i Alfta, Delsbo, Järvsö och Bergsjö stöpte man gärna med bly eller tenn för att få reda på hur det kommande året skulle bli. 

Även nyårsdagen är på många sätt avslöjande av vad det nya året hade att bjuda på. Allt som händer under den dagen får sin fortsättning under resten av året. Lagar husmor byxor på nyårsdagen får hon också hålla på med det under hela året. Diskar hon kommer disken att ständigt hopa sig. Och att ge bort något kommer inte på tal, framförallt inte pengar. Då riskerar man själv att bli fattig. Däremot rekommenderas det att äta en bit äpple först av allt på nyårsdagen. Det ger god hälsa. Att avfyra skott och smälla  är också bra om man vill hålla trolltyg borta resten av året. Om den första besökaren på nyårsmorgon är en man betyder det tur och lycka men om det är en kvinna får man förbereda sig på det värsta. 

”En gång i trakterna kring Söderhamn beslutade sig en piga för att under nyårs­natten ta reda på vem hon skulle gifta sig med. Tanken var att hon skulle äta tre stora, salta sillar och sedan sätta sig vid köksbordet med en stor kanna vatten framför sig och vänta. Hon fick inte tala med någon eller dricka något ur kannan. Efter tolvslaget skulle hennes blivande visa sig. 

På morgonen när husmor kom ut i köket mötte hon pigan och frågade hur natten varit. Pigan beklagade sig med att det hade gått bra ända tills husbonden hade kommit ut i köket och druckit ur vattenkannan. Husmor svarade bistert ”Vi får väl se hur det blir.” Och innan året var slut hade husmor gått bort och pigan gift sig med husbonden.”

Under medeltiden ansågs trettondagen vara det definitiva slutet på julen. Under bondesamhällets slutskede rådde det delade meningar över hela landet när julen egentligen slutade. Dock skulle det utan undantag under denna helg festas rejält. Det gav lycka och välgång under det kommande året. 

Fram till 1600-talet inföll knutdagen den 7 januari men flyttades sedan fram till den 13 januari vilket blir tjugo dagar efter jul. Idag säger vi tjugondag Knut. Det finns olika teorier varför detta skedde. I de flesta länder avslutas julfirandet fortfarande med trettonhelgen. Folklivsforskare Ebbe Schöns teori är att den luterska kyrkan ville stärka kyrkolivets ställning genom att utöka julen. 

Innan man började årets första jakt var det brukligt för jägarna att gå ut i skogen och skjuta ett löst skott. Troligtvis härstammar detta från en mer allvarlig rituell skjutning som gjordes för att tillkalla jaktens härskande väsens uppmärksamhet. Bäst var att synda genom att under en helgdag eller någon av kyrkans högtidsdagar gå till skogen och skjuta skottet. I Alfta sa man också att om en jägare lyckades skjuta en hare på en bönsöndag skulle denne sedan få skjuta hur mycket vilt han eller hon ville utan att bomma. En annan bra sak att tänka på för jägaren var att se till att ingen såg när denne gav sig iväg på jakt. Då hade man störst chans att få med sig ett villebråd hem menade kyrkorhede och författare Olof Broman från Hudiksvall i boken Glysisvallur från 1700-talet. #

Text: Robert Fors, Historier från Hälsingland – Illustration: John Bauer – Foto: Moa Åhs
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2020-12

Låt oss producera din hemsida
Magasin Järvsö