Gästkrönika: Fanny Westman

Det har nu gått drygt fyra år sedan jag först fick beskedet. 

Tidigare under våren 2019 hade jag upptäckt en knöl i mitt vänstra bröst, men tänkte att det inte var någon fara. Jag har aldrig varit särskilt hypokondriskt lagd och cancer fanns inte på kartan. Jag var ju bara 24 år. Till sist övertalade mina föräldrar mig att det var bäst att kolla upp. 

Första gången jag kom till bröstmottagningen nere i Gävle blev jag illa till mods. En kvinna i väntrummet pratade i telefonen och var märkbart rädd. En annan kvinna hade inget hår och var uppenbart cancersjuk. Där och då kände jag bara sympati för dem, ”jag har ju inte cancer”. Jag fick göra en mammografi där man kunde se att något var avvikande. Det följdes av en biopsi, ett vävnadsprov av knölen som skulle analyseras.

Efter en tid blev jag kallad via brev ned till Gävle igen. ”Ska jag åka till Gävle för att de ska tala om att det inte är något”. Jag var helt säker på att jag var frisk. Väl där fick jag veta att de misstänkte förstadiet till cancer. Jag minns att jag kräktes i bilen på vägen hem. Allt var ganska oklart och experter skulle analysera proverna för att vara helt säkra.

I väntan på ytterligare svar åkte jag till Spanien tillsammans med min familj för att fira min 25-årsdag. Den veckan kände jag mig ensam, min familj försökte vara positiva och peppande men inombords hade jag förstått att det värsta skulle ske. 

Jag minns ingenting från det slutgiltiga beskedet, jag minns inte läkarna eller deras ansikten. Jag minns inte vad som sades och jag minns inte att jag kom hem efter. Det är helt blankt. 

I och med att läkarna på bröst­mottag­ningen först trodde att det var för­stadiet till cancer, så ville de ta bort bröstet för säkerhets skull. Den 11 september 2019 opererades jag. 

Jag har för mig att jag inte kände mig så ledsen över att ta bort bröstet utan att jag mest var rädd för själva operationen. En dryg vecka senare fick vi komma tillbaka och fick då veta att det inte var förstadiet, utan en väldigt aggressiv cancerform som dessutom tagit sig till lymfporten. Cellgiftsbehandling och strålning var nödvändigt.

Vi var så många i rummet och stämningen var tryckt. Jag hamnade i chock och fick lägga mig under en filt på britsen, men då blev det så påtagligt att jag var sjuk och jag drabbades av panik. Det kändes som att jag skulle dö. Jag har aldrig känt mig så ensam. Även om jag aldrig tidigare upplevt ett sådant stöd från människor omkring mig, så var jag ensammast i världen. Cancerkarusellen drog igång och sedan gick allt på löpande band…

Behandlingsplanen började med hormonbehandling för att kunna frysa in äggceller, då cellgiftsbehandling medför en risk att inte kunna bli gravid. Med tanke på min unga ålder och att jag inte hade barn sen tidigare ville de ge mig valmöjligheten. Det kändes konstigt att behöva ta ställning till barnfrågan, jag hade inte tänkt på det viset innan. En PICC-line opererades in, en slags infart som leder till hjärtat, där cellgifterna skulle injiceras. Cytostatika är så starka att man inte kan injicera direkt i venen. I och med den första cellgiftsbehandlingen fick jag frysbehandla mina händer för att minska risken att tappa naglarna. Jag minns att jag skrek och svor, det gjorde så fruktansvärt ont. 

En vecka senare rakade vi av mig håret. Behandlingarna avlöste varandra, jag blev allt svagare och infektionskänslig. Men även om det var påfrestande så gick det bra. Man klarar mer än man tror och även om det var sjukt jobbigt så rullade det på. Jag hade mycket självhat i början och tänkte att det var mitt eget fel att jag fått cancer, att min livsstil och mina val var anledningen. Ibland kändes det som att dödsångesten skulle äta upp mig. Jag fick lära mig att hantera den. Jag brukade tänka på alla människor som någonsin har dött, att alla kommer att dö, att jag inte vill dö – men om jag måste så kommer jag också klara av att dö. Men jag ska i alla fall inte dö idag. Det kanske låter konstigt men det funkade för mig, att leva dag för dag.

Jag kände också en press på att jag måste vara lycklig och ta vara på livet efter avslutad behandling. Jag hade läst om många andra som efter en sådan sak såg livet med nya ögon. Så var det inte för mig. Jag kände press på att snabbt komma tillbaka till livet men jag försökte ändå ta det lugnt. Kroppen var sliten och psyket hade fått sig en törn. Man förändras mycket som ­person när man går igenom en sådan sak och först hade jag svårt att acceptera den jag är nu, och sörjde den jag var innan cancern.

Jag tror det är viktigt att ta det med ro och inte klandra sig själv för att man inte är samma som innan, det är okej. Vill man inte prata om sina innersta tankar så behöver man inte, man har ingen skyldighet att dela med sig till någon. Men det kan såklart hjälpa att prata om det. Jag pratade med mina närmaste.

Efter ett tag kunde jag känna riktigt starka lyckokänslor över småsaker, som jag aldrig uppskattat på det sättet tidigare. Det klassiska, jag tar inte livet för givet. Sen har jag skitdagar också men traumat bleknar mer och mer med tiden. När jag känner minsta sjukdomssymptom triggas jag dock lätt och tankarna går direkt till återfall och cancer. Det blir som en loop av jobbiga tankar och jag försöker hitta strategier för att bryta den. 

Jag vill uppmana andra att aldrig vänta med att kolla upp något som känns fel. Sök alltid vård när något inte stämmer. Få in en rutin i att känna på brösten, även du som är ung. Till exempel i samband med att lönen eller mensen när kommer, så man får in en vana. Det är jätteviktigt att man ”kan” sina bröst och känner på dem ofta, på så vis känner man också om något förändrats.

Idag är jag cancerfri, har genomgått en bröstrekonstruktion och kommer att äta en medicin i cirka ett år till. Under behandlingen fick jag en helt ny sorts medicin särskilt effektiv för min cancersort, HER2-positiv. Det är tack vare forskningen. Utan den hade jag inte suttit här idag. Det görs framsteg hela tiden men inte utan bidrag i form pengar.

Så här i oktober vill jag belysa rosa bandet. För mig står det för gemenskap och systerskap, något väldigt fint. Min mormor dog i bröstcancer och jag har själv alltid köpt bandet varje år. Bröstcancerförbundet är en viktig organisation som gör ett fantastiskt jobb med att samla in pengar, utbilda och stötta cancersjuka. Det gör mig alltid glad när jag ser folk bära det. 

Köp ett rosa band nu i oktober! 

Snoddas

Fanny Westman 

Ålder: 29 år.

Bor: Hudiksvall.

Gör: Jobbar på ­Hexatronic. 

Familj: Mamma, pappa, syskon och syskonbarn. 

Fanny Westman
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2023-10

Vi når alltid alla
Låt Svart Pist producera din hemsida
Läs Magasin Järvsö