Jag är en sälnörd ut i fingerspetsarna

Kärleken till djuret, kärleken till jakten, kärleken till havet. Anna-Carin Westling brinner för sälen, för att den ska må bra. Därför jagar hon den.

– Det är långt ifrån alla som förstår det, när jag som säljägare säger att jag älskar sälen. Men det gör jag, och för att den ska finnas kvar och må bra, så måste vi se till att stammen inte blir för stor, säger Anna-Carin och fortsätter:

– Förstår man inte vad viltvård är så förstår man inte heller det jag gör.

Klockan är strax efter fem på eftermid­dagen, och himlen är klar och vacker åt ena hållet, mörk och oroväckande åt det andra. Men vi ger oss ut. Flytoverallerna åker på och fikakorgen lastas – den är nästan lika viktig som bössan. Bössan i rostfritt stål, som Anna-Carin köpte då passionen för sälen och säljakten bet sig fast i henne för snart fem år sedan.

– En vän skulle åka och dyka efter säl som en annan jägare hade skjutit, och jag frågade om jag fick följa med. Det fick jag. När det hela var över tackade jag så mycket för en fantastisk dag, och han svarade med att jag hemskt gärna fick följa med fler gånger. På den vägen är det.

Fanns inget alternativ

När jakten var över i december samma år, så visste hon.

– Det här ska jag göra.

Det var bara till att köpa båt och ta dykarcertifikat, det fanns inget annat alternativ för Anna-Carin. Hon hade fastnat för jakten, men kanske framförallt för djuret.

– Jag älskar sälen, det är ett sådant häftigt djur. Oj, vad de kan lura en, säger Anna-carin och skrattar. När möjlighet finns sover jag en del nätter ute på öarna, bara för att observera dem. Ingen säl är den andra lik.

Båten studsar fram över havet medan vi skyndar oss mot de två kobbar där Anna-­Carin tror chansen är störst att vi stöter på säl. De mörka molnen knappar in på oss, och hon höjer farten ytterligare. Kanske kan vi klara oss från regnet. Icke.

”Det gäller att lura dem”

Himlen öppnar sig och den stackars reportern får dra en plastpåse över sig, med titthål framtill. Man gör vad man måste. Havet är lynnigt.
Det har det alltid varit och det kommer det alltid att vara. Men tack och lov slutar det att regna lagom till att vi går i land. Nu är det dags att föra liv.

– Det gäller att lura dem och få dem nyfikna, berättar Anna-Carin, medan hon gör upp en eld.

Sälhuvud efter sälhuvud börjar sakta men säkert dyka upp, och helt plötsligt är det dags att sluta prata och börja smyga. Problemet med sälar är att de klarar av att befinna sig under vatten i 20 minuter i ett sträck, berättar Anna-Carin. Många av sälarna dyker och dyker inte upp igen, så att säga. Resterande stannar i vattnet och vill verkligen inte klättra upp på någon av de stenar som finns runt kobben. Anna-Carins skjuter de flesta sälarna i vattnet, men antingen befinner hon sig då själv i båten, eller så vill hon att sälen ska komma in på grundare vatten.

– De sjunker på nolltid, och jag vill få med mig sälen hem.

Tar tillvara på allt

Dels för att undvika att de flyter upp på någon strand någonstans, men också för att Anna-Carin vill ta vara på djuret. Hon bereder skinnen, äter köttet, använder fettet för att smörja in läder och blanda i målarfärg, och gör smycken av klorna.

– Det är synd bara, att man inte får sälja någonting som kommer från en säl, säger Anna-Carin.

Överlag är det en dyr hobby hon har dragit
på sig, speciellt eftersom det knappt finns några sätt att tjäna igen de pengar man lägger ut på bensin till båt och bil – vilket kommer upp i åtskilliga liter per vecka. Anna-Carin är nämligen ute på havet en till sju dagar i veckan, beroende på vädret, mellan den 20 april och den 31 januari.

– Det som är mest synd är att det är få som jagar säl, för det behövs verkligen. Jag tror att en stor säldöd står för dörren. De har fått bli för många. Det är dags att man börjar leja jägare för att ta tu med problemet, inte minst för våra kustfiskares skull, som tappar enorma mängder av sin inkomst på grund av sälen i dag. 

Anna-Carin Westling

Text & foto: Moa Åhs
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland 2019-09