För snart 160 år sedan trängdes 424 internationella fartyg längs Söderhamnsfjärden, i väntan på export av träprodukter. 25 år senare byggdes ett palats i Stockholm. I dag finns få spår av sågverken kvar, medan palatset har blivit kulturhistoriskt. Tidningen #Hälsingland träffar Nisse Rundqvist och tar reda på mer om sågverksepoken.
Vi bestämmer träff i Bruksparken i Sandarne. Nisse Rundqvist, en före detta stadsbibliotikarie med passion för historia, visar runt bland prunkande grönska och ståtliga skulpturer. Han och ett tiotal vänner i föreningen Sisam/Kult driver trädgårdsskötseln, och Nisse visar stolt upp parkens ring av konstverk. Här står bland annat en skulptur i corténplåt, skapad av konstnären Göran Strandow. Den föreställer en stabbläggare på 1850-talet, vars uppgift var att bära undan tunga brädor för stapling i meterhöga stabbar på brädgården. Stabbläggarna hade det hårdaste och mest riskfyllda arbetet på sågverken, berättar Nisse, och var därför högavlönade. Splitvedsjäntorna, påstickarna och kantgossarna däremot stod inte lika högt i rang.
– Kanske dyker det upp skulpturer med splitvedsjäntor också som hedrar deras minne, säger Nisse, medveten om att historieböckerna oftast belyser männen.
Mariehill, Grundvik, Långrör och Källskär. Mellan 1850-1930 låg i området ett pärlband av sågverk, och Söderhamn var under denna tid det största exportdistriktet av träprodukter.
Vid sågverken producerades brädor, plank, ribbor och stav. Utvecklingen skapade arbete och invånarantalet femdubblades, till stor del med arbetskraft som kom vandrandes från Värmland. Vid varje sågverk byggdes små samhällen upp med affärer, skomakerier och skolor.
Ägarna, som kallades träpatroner eller disponenter, köpte av bönderna billig skog och tjänade snabbt stora summor. I ägaren Oscar Dicksons fall gick delar av förmögenheten vidare till dottern Wilhelmina, som senare lät bygga Hallwylska palatset i Stockholm.
Men livet som sågverksarbetare var hårt, med långa och riskfyllda arbetspass. Kvinnor och flickor utgjorde en fjärdedel av arbetskraften, men tjänade bara hälften så mycket som männen.
– Sågverksepoken brukar kallas Guldåldern och betydde mycket för Söderhamns historia och utveckling. Men det var samtidigt en hierarkisk tid med barnarbete och stora klyftor. Arbetarna hade usla arbetsvillkor utan chans till påverkan.
Nisse Rundqvist guidar vidare till Stenö camping, som är startpunkten för Sågverkstrampet – en cykel- och vandringsled som slutar vid Faxeholmen. Leden är 13 kilometer lång med informationstavlor längs vägen, men finns också som en två kilometer lång snabbversion precis intill campingen.
– Hit kommer många turister, och under hösten ska jag ge guidade turer för skolklasser, berättar Nisse, som är glad över att föra kunskaperna vidare till yngre generationer.
Någon kilometer bort från Stenö ligger Källskär, där vi gör dagens sista stopp. I vattnet syns resterna av en 1800-talspir, och på land står ett övergivet maskinhus – den enda bevarade industribyggnaden från sågverksepoken. På långsidan av tegelhuset har någon klottrat ”SD” i svart, och någon annan ”Carpe Diem” i blått.#
Hierarki skapade kulturpalats
Hallwylska museet är ett kulturhistoriskt museum i Stockholm som innehåller paret Hallwyls stora samlingar konst, antikviteter, vapen, porslin och silver. Wilhelmina Hallwyls förmögenhet kom till stor del från fadern Wilhelm Kempe, en sågverksägare som i mitten av 1800-talet köpte upp skog och grundade Ljusne-Woxna aktiebolag. Ljusne utvecklades under denna period till en av landets mer betydande industriorter, men på bekostnad av arbetare med svåra arbetsvillkor där facklig och politisk verksamhet var förbjuden.
Sågverksepoken
Under den första halvan av 1800-talet är nyttjandet av den svenska skogen litet. Stränga lagar förhindrar skogsskövling, och man är skeptisk till etableringen av sågverk eftersom det konkurrerar med laxfiske, järnbruk och skeppsvarv. I mitten av århundradet sker industriell utveckling i Europa, och i Sverige skapas stor efterfrågan på trävaror. Med liberaliserade lagar tar exploateringen av Sveriges skogar fart. Träpatronerna Oscar Dickson och Wilhelm Kempe letar sig till området för att köpa mark och billig skog. Enligt sägen var betalningen till bönderna sällan mer än ett par kronor och en brännvinsflaska. Den första stora industriella sågen invigs i Ljusne 1849. Distriktets första ångsåg invigs i Ala 1854. 1857 anläggs en järnväg, som blir länken mellan sågverken och hamnarna. Exporthandeln blomstrar. 1864 trängs 424 internationella fartyg längs Söderhamnsfjärden. 1890 finns 9 vattensågar och 16 ångsågar i området. Etableringen skapar arbetstillfällen och femdubblar Söderhamns invånarantal. Arbetsvillkoren är hårda, och klasskillnaderna stora. På sågverken råder hierarki och stora löneskillnader. Barnarbete är inget ovanligt och männen tjänar dubbelt så mycket som kvinnorna. Under 1920-talet drabbas Sverige av ekonomisk depression och arbetslöshet. Samtidigt minskar efterfrågan på träprodukter, eftersom den internationella konkurrensen blivit stor. Detta blir slutet på sågverksepoken längs Söderhamnsfjärden.
Nisse Rundqvist
Yrke: Pensionerad bibliotikarie.
Bor: Sandarne, Söderhamns kommun.
Familj: Fru, två barn och två barnbarn.
Intressen: Historia, kultur, sport, resor och möten. ”Jag och min fru är engagerade i språkcaféet här i Sandarne, och det har gett oss vänner för livet.”
Text: Johanna Syrén
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Södra 2021-09
