Chris Dangerous, trummis i ikoniska bandet the Hives, har slagit sig ner i Järvsö tillsammans med sin familj.

När detta skrivs sitter ­reportern på ett tåg med ”The death of Randy Fitz­simmons” dunkande i ljuduteslutande lurar. Kan reportaget skrivas som en the Hives-låt?

Nej, nu lugnar vi ner oss. Eller?

”Satan. Helvete. Jag måste lämna Järvsö som jag sa, som jag sa, som jag sa, som jag sa jag vill aldrig lämna Järvsö, inget annat duger.”

Nej, nu räcker det.
Jag pratade med Chris Dangerous mitt under brinnande Europa-turné. Han satt på hotellrummet i Nürnberg och väntade på förbandet Bratakus som också skulle tatuera honom denna lediga torsdag.

The Hives första album på över ett decennium har nyligen släppts, en process som har varit lång av många olika anledningar. Bland annat en liten grej som börjar med ”Cov” och slutar med ”id”. Men ja, livet helt enkelt. Som resultat är det dock en väl genomarbetad samling låtar.

– Det som är så roligt är när publiken säger ”hur fan är det möjligt att bli bättre?”, säger Chris.

Att turnera och träffa alla de som lyssnar på och älskar ens musik är så klart guld. Men det finns en downside. Man kan inte spela i Bryssel ena dagen, Paris den andra, München… och samtidigt vara i Järvsö.

Vad är det första du gör när du kommer hem till Järvsö?

– Jag kramar om familjen och sen sätter jag mig och glor ut över bergen. Det är typ det bästa jag vet.

Det var nu ungefär tre år sedan som Chris Dangerous och familjen slog sig ner i byn, och historien bakom flytten är en fin en.

– Jag och mitt äldsta barn åkte upp tillsammans med Andreas Danielsson, då chef­redaktör på Bicycling magazine. Han hade satt ihop ett härligt gäng för ett reportage året efter att Lars öppnat parken. Vi var där en hel helg och jag blev… Ja, förälskad helt enkelt.

Under de kommande tio åren åkte han med familjen till Järvsö sommar som vinter, så fort de var lediga.

– Det kom till ett läge då vi tänkte ”men vänta nu, varför bor vi inte i Järvsö?”.

Så de flyttade. Helt enkelt.

Har Järvsö uppfyllt era förväntningar nu när ni faktiskt bor här?

– Mer därtill tycker jag. Det är svårt att ­komma på ett bättre ställe vad gäller mottagande, och glädjen hos folk. Vi njuter varje dag. Det är det bästa vi har gjort.

Har grannarna klagat på trummorna än?

– Nej. Jag bor i Skålbo vet du. Bara man åker igenom byn så hör man någon som spelar nyckelharpa eller något annat. Det bor musiker i varenda liten by, alla 50 av dem eller vad det är. Man träffar likasinnade överallt.

Förutom att vara på turné och fira det nya albumet, så jobbar Chris även på ett soloalbum – som nästan är färdigt. 

Frågan är, vem är Chris Dangerous ­utanför the Hives?

– Vad jag inte är, är väl kanske svinsnabb rock. Samtidigt är jag en människa som spelar traditionella rock-instrument. Gitarr, bas, trummor och sång. Men jag kommer väldigt mycket från synthen. Det kanske blandas in mer än man kan tro, säger Chris och fortsätter:

– Min största förebild när det kommer till låtskriveri är Lindsay Buckingham, både det han gjort med Fleetwood Mac, men också hans sologrejer tycker jag är sjukt bra. En av tidernas bästa låtskrivare enligt mig är också Martin Gore, som är en av medlemmarna i Depeche Mode.

Avslutningsvis, har du någon rolig ­historia från åren med the Hives?

– Jag kan göra en Beyoncé och svara fast ändå inte. Jag får ibland frågan om vilket det bästa råd någon har gett mig och då brukar jag nämna en gång då vi var förband åt the Stones (de rullande stenarna reds. anm.) och vi var nere i Mick Jaggers loge. Vi frågade just det som många gärna frågar: har du något bra tips? ”Ja, men det har jag faktiskt. Köp aldrig en egen lyxjacht, låna alltid en kompis”. Han hade kanske rätt, men det är också otroligt världsfrånvänt!

Bara en fråga till! Vad skulle du säga till alla de som gärna skulle få ett råd av Chris Dangerous då?

– Träna, träna, träna. Och skit i vad folk säger. Det var det jag gjorde. #

Foto: Håkan Persson
Text & foto: Eje Åhs
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2024-03