En glad lax från Hälsingland

Vi har Snoddasfeber på redaktionen! Gösta ”Snoddas” Nordgren, bandylegend och sångare från Bollnäs. En profil som var världsmästare på att åka bakåt på skrillorna och sjöng med honungslen stämma.

Snoddas. Det finns så mycket att skriva om denna nästintill mytiska person från Röste utanför Bollnäs. Men vi börjar väl med namnet? ­Snoddas hette egentligen Gösta Nordgren, och det var så han var känd bland sina närmaste. Bakgrunden till smeknamnet kan vara att hans pappa sålde kondomer när Gösta var liten, och kallades Gummi-­Kalle. Gösta blev då Gummisnodden, och så småningom kortades det till Snoddas. Men det kan också lika gärna ha att göra med att han ”snodde runt” så mycket på isen.

– Det sägs så mycket, men man vet inte riktigt vad som var sant, säger Eva Nordgren, dotter till Gösta.

Vad tyckte Gösta själv om sitt smeknamn?

– Han kallade sig själv för Snoddas, säger Eva. Men det gjorde aldrig vi. Varken mamma, jag eller mina bröder.

Snoddas var han dock med hela svenska folket under de där åren på 1950-talet, och det är nästan lite svårt att förstå idag hur stor han faktiskt var. Men var han en artist?

– I och med att han faktiskt jobbade ihjäl sig så var han väl det. Men när jag tänker på pappa så är det bandy och fiske, fiske och bandy jag tänker på, säger Eva och fortsätter:

– Men han sjöng jämt. Han sjöng hemma när han var liten, han sjöng för fröken. De kallade honom ”Trallgöken”.

Snoddas slog igenom som artist 1952 i Karusellen med Lennart Hyland – som sa så här när han introducerade Gösta: ”Här kommer en röst ifrån Röste, som tillhör Gösta ’Snoddas’ Nordgren. Välkommen Snoddas, det vill säga centerhalven i Bollnäs bandylag som blev svenska mästare i fjol”.

Han sjöng sången ”Flottarkärlek” och där och då var en stjärna född. Enligt en dokumentär producerad av Jonas Sima fick Gösta gömmas undan på hotellet efter framträdandet, då grammofonbolag och journalister stockats utanför Malmen. Den sommaren gjorde han ungefär 500 spelningar på folkparker runt om i landet – och enligt samma dokumentär tjänade Gösta runt 1 000 000 kronor under det första året – vilket idag skulle motsvara ungefär 17 000 000 kronor. Det säger kanske någonting om hur stor han faktiskt var.

– Det var tanter som kysste hans skitiga folkvagn, säger journalisten Gösta Ollén i dokumentären.

Privat var dock Gösta fortfarande samma gamla Gösta som han alltid varit. Det var bandy och fiske som var det stora i hans liv, och frun Britta och de tre barnen Eva, Jörgen och Ebbe.

– Snällare pappa kunde man inte ha, men han var borta mycket, berättar Eva.

Men syskonen längtade och väntade på pappa, och när han kom hem så var det bandyn de samlades kring. Eva berättar att han spolade upp en isbana på gräsmattan hemma på gården, och så spelade de.

Han skötte också spolningen av ishallar, och den kommunala plan som anlades alldeles bakom familjens hus. Och han fiskade, som sagt.

– Han hade en stuga i Sjörgrå i Bollnäs där han fiskade, och dit följde vi ofta med, säger Eva.

Även om det är en stor sorg att pappa dog alldeles för tidig, endast 54 år gammal, så är Eva otroligt glad för att det finns så mycket kvar efter honom. Musik, framträdanden och bilder.

– Han hade exakt samma röst när han sjöng som när han pratade. Man får höra rösten och det är exakt som om han skulle ha kommit in och sagt ”Har du något kaffe?”, säger Eva.

Evas favorit bland hans låtskatt är ”Höstvisa” skriven av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

– Den är fantastiskt vacker, säger hon. #

”Nu blåser storm därute
Och stänger sommarens dörr
Det är för sent för att undra och leta
Jag älskar kanske mindre
Än vad jag gjorde förr
Men mer än du nånsin får veta
Nu ser vi alla fyrar
Kring höstens långa kust
Och hör vågorna villsamma vandra
En enda sak är viktig
Och det är hjärtats lust
Och att få vara samman med varandra”

Text: Eje Åhs Foto: P. W. Häger/Länsmuseet Gävleborg
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2023-08