Anders Thyr och Ersk-Mats

Is it a bird? Is it a plane?* No, it’s plôckfinken. Brödbitar som steks i fläskflott – och kokas med mjölk. Vi har träffat Anders Thyr på Ersk-Mats i Hassela. Det blev mycket prat om skogsfinnarna, och om maten de åt. Ett kulturarv man förvaltar på hälsingegården efter mittpunktsvägen.

Vi ses kring lunchtid på Ersk-Mats, en dryg mil utanför Hassela centrum. Kanske är det därför vi så snart börjar att prata om mat. Egentligen börjar det med att Anders berättar om första gången han skulle laga motto, och att det just den dagen var ett filmteam på plats.
– Så klart, första gången man ska göra motto så måste man vara expert. ”Berätta nu hur man gör, du som kan det här!”. Inte ett skit visste jag, men det kunde jag ju inte säga!
Men vad är egentligen motto?
– Det är ångkokt kornmjöl som man tillagar i en järngryta. Det är viktigt att det inte blir en gröt, så man gör ångkanaler så att det bildas klumpar, berättar Anders.
Och det äts med vitsås och fläsk, lite som palt. Det är skogsfinnarnas paradrätt. Men så har de också ”abbôrrklôbba”. För er som inte vet vad det är så är det en slags pirog.
– Man kokar först abborrköttet, så lägger man det i en deg av kornmjöl som är som ett kaffefat, och så ett lôck på. Sen får det koka i fiskspad tills det flyter upp. Men plôckfink har du väl äte?
Plôckfink?
– Ja, det kallas för gôbbjuck också, men då är det mjukt bröd. När man ­bakade hällbröd så hade man det i en stor tunna, och plôckbitarna som hamnade längst ner, för att de inte skulle förfaras så kokade man det i flôtt efter att man stekt fläsk, sen hällde man på mjölk. Det är gôtt.
Men tillbaka till Anders, för det var ju han jag kom för att träffa och prata om. Mer eller mindre en installation på Ersk-Mats. Anders föddes på Kölsjön, en bit från gården där vi sitter nu. ­Senare flyttade familjen till Bergsjö, men redan vid 13 års ålder visste ­Anders vart han ville bo. Intill Ersk-Mats.
– Jag hade en faster som hade en gård här, där jag var mycket. Då bestämde jag mig att här vill jag bo, hit ska jag flytta.

Sagt och gjort. Några år senare stoppade han ner ”katta” i ryggsäcken, satte sig på cykeln och flyttade hem.
– Det var något som drog mig hit, säger Anders, som faktiskt på den tiden bodde på Ersk-Mats under somrarna med två fjällkor och katta.
Han har inte jobbat på Ersk-Mats under hela tiden sedan dess, men han kallades för ”kronprinsen på Ersk-Mats”, då han var liten av Börje Bolins skyddsling. Han lärde upp honom för att ta över som husbonn en dag. Och så blev det. 2019 gick Börje i pension,
och avled tragiskt nog i samma sväng. Sedan dess är det Anders som basar.
– Det är en stor saknad efter Börje, men ibland kan jag tänka ”det här skulle inte Börje ha tyckt om, men det skiter jag i! Nu är det jag som bestämmer”, säger han och skrattar.

Men frågan är om det faktiskt är Anders som bestämmer, eller om det är fru Grym som fortfarande styr och ställer på gården? Hon var gift med Erik Mattson, som var ättling till de svedjefinnar som kommit till trakten, och den som byggde upp bondgården.
– Man går alltid in och säger godmorgon till fru Grym när man öppnar, berättar Anders.
Hon är heller inte den enda närvaron på platsen. Anders har många berättelser om olika personer som dykt upp genom åren. Men det är alltid en positiv närvaro, och den plockar han upp i sina guidningar.
– När man guidar måste man gå in i sig själv och låta historien komma till sig. Personerna som bott här kommer in i en. Ibland vill de vara med, ibland inte. Det är viktigt, och en del av jobbet, säger han.
När vi träffas har gården inte öppnat för säsongen än, men snart är det dags, och de jobbar för fullt med att få allt iordning inför sommarens gäster och fina möten – med nu ­levande och ekon från förr. #

Text & foto: Eje Åhs
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2023-06