För ungefär ett år sedan tog Katarina Gilén och Fredrik Paulsson över anrika Gränsfors blomkruksfabrik. Vi fick följa med på en rundtur bland hälsingelera, krukor och framtidsdrömmar.
Passande nog ligger Gränsfors blomkruksfabrik längs en lerväg. När jag skumpar fram mellan vårens potthål och ojämnheter har jag ingen aning om vilken gedigen historia Katarina Gilén och Fredrik Paulsson valt att förvalta vidare. Innanför det gulbeklädda plåthusets väggar tornar sig maskiner från mitten av 1900-talet upp och färdiga krukor och lergods står snällt på hyllorna i fabriksbutiken och väntar på nya ägare. Katarina kommer ner från ovanvåningen, hon har suttit på kontoret och arbetat med sitt andra jobb och Fredrik är denna dagen i Sundsvall, även han på sitt andra jobb.
– Vi ser det här som våran nedtrappning eftersom vi båda är över 50 nu, men det har blivit att vi båda jobbar dubbelt istället, skrattar Katarina och bjuder med mig på en rundtur i fabriken.
Förra sommaren arbetade de alla dagar utom två och ibland stod de här om nätterna för att kunna hålla igång fabriksbutiken.
– Men det blev positivt för oss och vi har kunnat återinvestera allt i renoveringar, säger Katarina och berättar att de under första året inte tagit ut någon lön.
Vi går in i rummet där all lera förvaras och transporteras upp till ovanvåningen där krukor pressas. Här ska det efter sommaren fyllas på med ny lera direkt från markerna i bygden.
– Ingen lera går till spillo så länge vi inte bränt den. Den cirkulerar hela tiden, även om den spruckit eller gått sönder så kan vi använda den igen. Men eftersom leran är ett levande material och det blir olika varje gång händer det att det spricker i ugnen, men tanken är att vi ska kunna återanvända även dem. Så nu ska vi testa att tumla det som gått sönder och se om vi kan få till lite rundare kanter, då skulle man kunna använda det på samma sätt som lecakulor.
Vi går vidare upp på ovanvåningen där krukor pressas, bränns och glaseras. På väg upp för ståltrappan pekar Katarina ut hissen de transporterar vagnar med lergods i mellan våningar. Den är från 1940-talet, precis som maskinen vi möts av på ovanvåningen. När vi står vid de anrika maskinerna berättar Katarina att det är många som har hört av sig under deras första år. Både återförsäljare och lokalbor, som tycker det är roligt att de driver kulturarvet vidare.
– De som bor här i närheten är så fantastiskt duktiga på att ta hit bekanta när de kommer och besöker bygden, då vill vi gärna kunna visa upp vilket hantverk det här är. För även om vi använder oss av gamla maskiner är det ett gediget hantverk. Det är inte maskinellt som på en industri, vi brukar säga att det är ingen industri, det är en fabrik och vi kommer inte göra om tekniken.
Inför kommande sommar har de hunnit bygga upp lagret igen och dessutom kunnat återuppta samarbetet med återförsäljare runt om i vårt avlånga land.
– Vi känner att vi är lite mer förberedda både för vår egen del och vad vi har att vänta denna sommar, men även vad gäller utbudet i butiken. Vi kommer inte behöva stå tomma och jobba hela nätter, så det känns riktigt bra, konstaterar Katarina.
I nästan 150 år har lera bearbetats på platsen. Katarina och Fredrik tog över efter familjen Bergström, som drivit fabriken i generationer och i lokalerna finns därför ett arv och en historia de vördnadsfullt vill förvalta och bevara. I alla skrymslen och vrån gömmer sig fortfarande formar de ännu inte hunnit spana in och på kontoret finns dagböcker som berättar om hur arbetet gick till långt tillbaka i tiden.
– Det kommer fram nya saker hela tiden. Det står så många formar i hörn och på pallar som vi inte har hunnit utforska än och varenda propp som bytts ligger i en låda bredvid.
Det har med andra ord även varit mycket rensning och städning under första året och arbetet med att bevara det viktiga och rensa ut det andra pågår fortfarande för fullt.
– Nicklas Bergström, som vi tog över efter, har historian med sig i och med att han är fjärde generationen. Men vi har inte det, så det är så fantastiskt roligt när man hittar spår från förr.
Det är lätt att tro att Katarina och Fredrik var kunniga inom fridrejning innan de valde att ta över blomkruksfabriken, men så var det inte. Båda är de hantverkskunniga ingenjörer i grund och botten, själva fridrejningsbiten har de fått lära av Nicklas.
– Nicklas har varit suverän och hjälpt oss igång, det har varit guld värt. Vi kommer in i det här som ingenjörer och vill gärna ha en fuktkvot som säger när det är perfekt, men vi har fått lära oss att så funkar det inte här. I och med att vi inte processar leran utan tar den som den är och blöter upp den med vatten från bäcken här intill så är det mer känsla det handlar om.
Att de båda är ingenjörer i grunden var en av förutsättningarna för att de skulle våga ta över verksamheten. Till en början hade maskinerna inte körts på länge och till maskinparken från 1900-talet finns inte direkt några nya reservdelar.
– Fredrik är verktygsmakare så han har fixat mycket med maskinerna. När vi tog över sa vi att det här fixar vi rent maskinellt i och med att vi båda är ingenjörer i grund och botten. Det är så härligt när man kör de här maskinerna för de låter som ett klockverk, det är jättehäftigt!
Vi går ner på entréplan igen, till fabriksbutiken och den del där större krukor drejas in i gipsformar. Bland färdiga lergods och formar berättar Katarina om de många framtidsdrömmarna som gömmer sig i den gamla krukfabriken. Allt från planer på att starta upp kurser, ordna ett kafé, fixa platser där man kan hyra in sig på en drejskiva och viljan i att berätta blomkrukan och fabrikens historia.
– Det hade varit roligt om man skulle kunna bli ett litet centrum för blomkrukor precis som Gränsfors är för yxorna, säger Katarina som efter första året insett att det får ta sin tid att bygga upp allt detta.
– Det finns så mycket roligt att göra så jag skulle vilja ha dubbelt så många timmar! #
Text & foto: Alicia Mårtensson
Den här artikeln publicerades i #Hälsingland Norra 2023-04
